Nej jag är inte sjuk, om man bortser min täta näsa. Nej jag har inte skadat mig på något vis. Nej det var inte tänkt att jag skulle stanna hemma från skolan. Men vad gör man i ett läge då mobilen med alarmet på dör mitt i natten när man ligger i sin djupaste sömn och märker inget? jo, man stannar kvar hemma. Med tanke på att jag börjar om.. 10 minuter, haha. Lyckat. Vaknade för typ 20 minuter sen, så det var inte speciellt mycket att diskutera. för det är ju ingen idé att åka in och vara med i de resterande 20 minutrarna eller vad det hade blivit (ja jag försöker lugna ner mig själv lite, övertyga mig själv att jag inte missar något. Jag brukar ju inte skolka annars..)

Så då får det väl bli långfrukost och sen förhoppningsvis en powerwalk/joggingtur i vårvädret. Kanske baka en paj? Kanske ta och läsa i min bok? Kanske...dammsuga och städa i badrummet. Kul. Jag har redan tröttnat på mammas lilla städschema om vem som gör vad i detta hushåll. Jag är trött på att ägna tid och sånt när det finns roligare saker att göra.

Måste berätta vad som hände på bussen igår på vägen hem från skolan. Herregud. Det var en pappa till en drygt ettårig pojke som klev på bussen vid centralen i Göteborg. han hade ställt barnvagnen med barnet i vid bussräcket där det är tänkt att barnvagnar ska stå. Inget konstigt än så länge. Pappan sätter sig på en bussplats ca 1-2 meter ifrån barnvagnen. Jag ser bara pappan från min plats där jag satt. Vid en kurva så studsar pappan upp och skriker rakt ut, och jag hann för ett ögonblick tänka att "Hjälp jag har hamnat på samma buss som en psykopat, en schitzofren, en man med någon diagnos!". Nästa sekund hör jag hur barnvagnen dunsar i marken och barnet börjar stortjuta och blöda från munnen. Busschauffören stannar mitt på vägen och där står vi i kanske 5 minuter medan busschauffören springer runt i bussen, superstressad och letar efter papper att torka upp blod med. Starkars barn. Spände pappan inte fast barnvagnen ordentligt med tanke på att den tippade över i en hastig fart i en kurva där busschauffören, enligt mig, körde i ett vanligt tempo. Varken för snabbt eller långsamt. Eftersom jag studerar till att bli förskolelärare och har arbetat mycket kring barn nu sen september, så ville jag bara springa fram till barnet och hjälpa till. Man har ju fått något slags modershjärta inom sig med tiden, haha. Men jag beslöt mig för att sitta kvar på min plats. Hade jag haft vatten eller papper eller något annat vettigt att bidra med så hade jag ju naturligtvis gjort det, men jag hade ingenting och då är det väl bäst att inte stressa upp situationen ännu mer. Jag hoppas barnet måt bra nu i alla fall.

Nä nu får jag väl göra något vettigt som "straff" för att jag missar skolan idag. Nu har jag ju verkligen långhelg också, ingen skola förrän på måndag. Helt okej ändå. Puss och kram! /L